Varför jag springer… långt

Nu är det tre veckor (minus 1 dag) till min premiärultra. Nervositeten börjar komma krypandes, och man går och fixar lite nervöst med utrustningen nästan varje dag. Men träningen flyter på. Jag har ett ordentligt långpass kvar innan det är dags att börja trappa ner på träningen innan tävlingen. Jag tror jag kommer springa första tredjedelen av tävlingsbanan fram och tillbaka under kommande helg. Jag har även fixat med en support under tävlingen, som kommer skjutsa (hem efteråt) och fixa om jag behöver backup eller skobyten eller så under loppet.

De senaste dagarna har jag funderat en hel del på varför jag springer (långt). Har kommit fram till att det nog finns tre skäl till det.

Ett av skälen är ju att jag har så otroligt mycket fin skogslöpning alldeles utanför husknuten. Bergslagsleden går förbi ca 2 km utanför huset. Dessutom har vi ett väldigt väl utvecklat område med MTB-leder i skogarna runt Nora. Väldigt fina leder i varierande längd och svårighet. Alla lederna är väl utmärkta med skyltar, och det finns bra kartor att köpa på ICA. Kombinerar man MTB-lederna med olika delar av Bergslagsleden får man i stort sett ett oändligt nät av fina stigar att springa trail på.

Det andra skälet till att jag gillar att springa (långt) är att jag är glad över att jag kan springa. I min ungdom skadade jag mitt ben allvarligt (klätterolycka). Jag låg inlagd med trasigt ben på USÖ i Örebro i 3 veckor. Läkarna sa till mig att antingen får jag nog amputera benet under knät, eller så kommer du få ha kvar ett ben du nog inte kommer kunna gå på. Efter det har jag varit smått manisk en tid på att klara av allt jag klarade av innan olyckan, fast bättre. Jag hade som exempel fortfarande öppet sår på benet och bandage när jag började klättra igen. De flesta sporterna jag höll på med innan satsade jag på igen. Nu har jag slutat (av olika skäl) med det mesta jag höll på med då, men löpningen har funnits kvar.

Jag hade som mål att klara springa ett halvmarathon. Jag sprang Åstadsloppet i Örebro ett par gånger. Jag har fortfarande kvar den tävlingen lite som min favvo-tävling. Men när jag klarat halvmaran började jag självklart snegla på det här med maraton. Ungefär samtidigt började jag tröttna på att springa på asfalt, och fick upp ögonen för olika löpares kanaler på Youtube. Speciellt en löpare som kallas för The Ginger Runner. Jag insåg att det fanns något stort bortom maraton. Jag tänkte det att klarar man att springa ett maraton, då borde man ju även klara att springa lite till och därmed klara ett ultramaraton. Sedan dess har jag i stort sett bara velat springa ultralångt och i skogen. Tävlingarna på 5-10 km som går på asfalt, har jag faktiskt inget sug efter alls just nu.

Det tredje skälet till att jag gillar att springa (långt) är väl kanske inte lika roligt, men bra för mig. Efter att min fru Linda gick bort för 3 år sedan har jag inneslutit mig i nån sorts bubbla. Tror jag gjorde det för att orka med att finnas här så mycket som möjligt för mina barn. Jag sköt bort min egen sorg, och den liksom fastnade där inom mig.

Jag har upptäckt att när jag springer (långt) och kör slut på mig själv, då liksom öppnar jag upp mig och mycket innestängda känslor kommer ut. Jag har liksom hittat en sorts terapi som fungerar för mig. Ibland när jag springer som längst, kan jag nästan bryta ihop där ute i skogen. All sorg kommer ut på ett skönt sätt samtidigt som man känner sig så fri och lycklig av att springa själv där ute i skogen. Svårt att förklara, men långlöpningen fungerar verkligen som en sorts terapi.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *