Bergslagsleden Ultra avklarad

Nu är den här sommarens stora mål avklarat. Bergslagsleden Ultra, 47,5km, sprangs igår.

Det var in i det sista inte helt klart att jag skulle kunna ställa upp, eftersom hela familjen legat halvsjuka i förkylning tidigare i veckan. Men när det blev lördag kände jag att jag kör. Jag skulle bli så besviken om jag inte skulle komma till start. Jag har ju inte sprungit något lopp på hela sommaren. Jag har bara haft siktet inställt på det här loppet.

Det här var mitt första lopp på ultradistans. Jag visste att det inte är något lätt lopp att premiärspringa ultra på. Det är mycket klättring och väldigt teknisk löpning. Men målet var att ta mig i mål. Om jag inte kom sist så skulle det vara extra roligt.

Jag hade anlitat min bror som backup under dagen. Han hade extra vätska, mat och reservskor i bilen. Och behövde jag fylla på eller byta skor, så skulle jag ringa honom och vi skulle mötas upp nånstans efter banan.

När jag kom till Digerberget kl 8.30 på morgonen, så gjorde jag som vanligt. Jag är inte så jättesocial innan start, utan joggar helst runt lite själv och intalar mig att det kommer gå bra. Konstaterade att det fanns gott om duktiga löpare med i startfållan innan start. Försökte säga åt mig själv att inte gå ut för hårt (som jag alltid gör). Det är alldeles för lätt att man hänger på några snabbare löpare, och efter en halvmil eller så inser man att man gjort av med på tok för mycket energi i starten.

Men jag hittade 2 löpare som höll ett skönt tempo, så jag tog rygg på dom. Dock så konstaterade jag efter ca en mil att de var två väldigt erfarna löpare som hade sprungit en massa stora och långa lopp, så det kanske var dumt att hänga på dom. Men det flöt på bra, och vi höll ihop ända till ca 35-36 km, då jag tappade dom lite.

Vädret var perfekt. Lite lagom soligt och en behaglig temperatur. Och det kändes som det bara rullade på väldigt bra.

Efter vätskekontrollen i Mogetorp, blev det dock betydligt jobbigare. Etappen från Mogetorp till Blankhult är en riktig mardröm. Mycket uppför och väldigt mycket stenar och rötter. Speciellt från klättringen upp till Rusakula fram tills efter Trolldalen är galet tekniskt.

Efter Rusakula lyckades jag även gå ner mig ett vatten/gyttjehål med båda fötterna. Så det var ju nästan bara att vänta på att skoskav och blåser och sånt skulle komma sen. Men det gick rätt bra ändå med fötterna.

När jag kommit fram till Blankhult (ca 31km) gjorde jag misstaget att inta lite Cola och en chokladboll vid vätskekontrollen. Det märktes direkt att det inte passade mig för dagen, och magen började göra sig påminnd, men fick ordning på den efter en bit med.

Strax efter Blankhult började jag få lite småkramp i höger lårmuskel med, så jag fick sakta ner lite.

När vi kom upp till Ånnaboda (ca 41 km) kändes det väl lite si så där att se de andra gå i mål, samtidigt som man själv fick ge sig ut på den sista rundan. Men jag var så lycklig inombords att jag skulle klara av det, så det var rätt skönt att lämna målområdet och bege sig ut på de sista 7 kilometrarna. Det var en ganska jobbig runda med ganska mycket backar och en hel del stenar och rötter. Dessutom visste man ju att man hade den beryktade slalombacken framför sig.

Alldeles innan jag kom fram till slalombacken, hände det som inte fick hända. Jag missade en kurva och sprang fel. Det tog ett tag innan jag började inse att det var nåt som inte stämde. Jag var ju fortfarande på Bergslagsleden, men de rödvita banden fanns inte längre och det såg inte ut som att det varit så många som sprungit där före mig.

Efter ett tag insåg jag att det var fel, och det var bara att vända om. Det tog lite av knäcken på mig. Nu kändes det genast betydligt jobbare. Dessutom började det regna nu.

När jag kom fram till Storstenshöjdens slalombacke, såg jag inte längre till några andra löpare, så det fanns ingen att ta följe med uppför backen. Den backen känns så kort när man åker skidor på vintern, men idag var den allt annat än kort. Dessutom regnade det mer och mer. Det var väldigt skönt när jag kom upp på toppen och såg skylten att det vara 2,2 km kvar till mål.

När jag kom fram till upploppet fram till mål, kom det några tårar. Jag hade klarat det! Snacka om en skön revanch på läkarna som sa till mig att jag inte skulle kunna gå nåt mer på mitt trasiga ben för en massa år sedan.

Bror min stod och hejade och vinkade vid mållinjen.

Ett av mina stora mål i livet var avklarat. Nu är jag officiellt en ultralöpare. Nu kommer jag ta det väldigt lugnt några dagar, sen är det bara att träna vidare och satsa mot nästa mål. =)

 

3 reaktioner till “Bergslagsleden Ultra avklarad”

  1. Kul att det funkade!!! Och inget gratis på andra halvan.
    Trevlig berättelse, vi ses i spåren!!!

  2. Mycket bra Peter, vi är stolta över Dig . Inte bara för din målsättning utan för din person och att alltid sätta dina barn i ”första rummet” . Vi är stolta över Dig och Dina barn. Mamma + pappa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *