Ultra intervaller i november

Efter att ha klarat av min första ultra för några månader sedan drabbades jag av motivationsbrist. Det kändes tungt att ta sig ut och springa. Jag är sån som helst ska ha något ordentligt uppsatt mål att träna mot. Helst något högt satt mål med. Det blev lite bättre när jag bestämde mig för nästa säsongs stora målsättningar. Men det saknades ändå något att träna mot just nu. Nästa år känns ännu så långt borta.

Men nu har jag hittat ett intressant projekt den 18 november i år. Det är en utmaning på internet, så det är folk från hela världen som är med på sin hemmaplan. Projektet är Ultra Intervall Challenge.

Under ett dygn (den 18 november) ska man var tredje timme springa en mil. Det kommer resultera i 8 mil under ett dygn. Det blir inte bara ett längdrekord (under ett dygn) för min del, utan kommer dessutom bli en bra test att springa med sömnbrist inför BRR nästa år.

Jag har en bra mil-runda som startar hemifrån, så det får bli åtta varv på den. Den inkluderar några ordentliga backar med, så det kommer bli en hel del höjdmetrar under dygnet med. Men det jobbigaste för min del blir nog att det nog kommer vara rätt kallt och kyligt ute på natten.

Det blir en del fixande med barnen, men har pratat med dom om att jag kommer vara borta lite då och då under natten och så, så det ska nog gå bra.

Dessutom kommer det gå åt en hel del kläder, för jag vill ju inte behöva ge mig ut i kläder som redan är blöta av svett och så.

Det kommer bli ett jobbigt men kul och nyttigt experiment att genomföra.

Inspiration

Som ultra- och traillöpare finns det gott om inspiration på Youtube. Som tur är har det blivit populärt att spela in och bokföra sin löpning på Youtube, så det finns mycket sevärt för en löpare där.

Två av de bättre (i mitt tycke) filmskaparna är The Ginger Runner (Ethan Newberry) och Billy Yang. De kommer ständigt upp med sevärda och inspirationsgivande filmer.

Här är några exempel på bra filmer:

Amongst The Evergreens. En film om Ethans första 100 Miles-lopp. En mycket sevärd film om man vill få en uppfattning om hur det är att springa 100 miles. Man kan tycka att filmen borde avskräcka, men i mitt eget fall får den mig att verkligen se fram emot mitt första försök på 100 miles.

The Squamish 50/50. Ethan bestämmer sig för att springa både 50 miles och 50 km på samma tävling. Loppen går dagarna efter varandra, och ger en ny definition av att genomlida frivilligt lidande. Se den och bli inspirerad.

Wonderland. Ännu en film av Ginger Runner. I den här filmen får vi följa Gary Robbins när han ska slå FKT (Fastest Known Time) runt Mount Rainier. Gary är en topplöpare som visar grym bestämdhet när han ska slå rekordet. Ett måste att se om man gillar trail- och ultralöpning.

 

Gameplan 2018

Nu har jag gjort en planering inför 2018. Jag kommer satsa och lägga upp träningen för tre huvudsakliga tävlingar, sen kommer jag fylla på med några mindre kortare lopp där emellan allt eftersom lusten faller på.

Mina tre huvudmål för 2018 kommer bli:

  • Nora Maraton (17 Mars).
  • Örebro Backyard Ultra (10 Maj).
  • Black River Run (Mitten av Sept).

Nora Maraton. Den enda maratonet här i min hemstad. 4 varv runt Åsbosjön, med några riktigt jobbiga backar under vägen. Jag har tidigare velat springa det här loppet, men har varje gång lyckats bli sjuk precis innan. Förra året fick jag nöja mig med att stå flaggvakt utefter banan, men nästa gång ska jag se till att få springa.

Örebro Backyard Ultra. Distans okänt, men siktar på i alla fall 5 mil. Ett Backyard Ultra går till som så att man har en bana på drygt 6 km. Man har en timme på sig att hinna runt. Klarar man det startar man på nytt när nästa hela timme blir. Sen får man hålla på tills man inte hinner i mål innan nästa start går. Mitt mål är att i alla fall få till 7-8 varv, vilket ger 7-8 timmars löpning.

Black River Run. Har fått flera tips om att det är ett bra lopp. Är inte helt säker på om det blir 50 eller 100 miles, men håller jag mig skadefri och träningen flyter på bra, så vill jag nog satsa på 100 miles (16 mil). Det är en bana på 16 km, som man då får springa 10 varv på.

Just distansen 100 miles är ju den klassiska distansen bland ultralöpare. Och som det ser ut nu, så får jag avsluta nästa års säsong med att springa den distansen. Det är verkligen ett stort livsmål som klaras av då. Så det är väl bara att börja träna långt och att ställa in sig på att springa den distansen. Det blir 24 timmars pannbenslöpning helt enkelt.

 

Jubileumslopp, skador och motivationsbrist

Bara fyra dagar efter Annaloppet var det dags för nästa korta lopp på hemmaplan. Det var 50 års-jubileumet av Karlsängsloppet. Det är ett lopp för eleverna på Noras högstadieskola. I och med att det är 50-årsjubileum i år, så anordnade de ett öppet lopp senare samma dag som eleverna sprang. Drygt 5 km långt, ungefär 50/50 trail och asfalt.

Eftersom det var 28 år sedan (?!?!) jag senast sprang detta loppet (Nu började jag genast känna mig väldigt gammal), så tänkte jag att det kan vara kul att vara med.

Äldsta sonen utmanade mig dessutom om vem av oss som skulle få bästa tiden. De senaste dagarna har jag haft en liten skadekänning i baksida höger lår, men eftersom det är ett så pass kort lopp, så tänkte jag att jag kunde köra på i alla fall. Hade dessutom förhoppning om en ganska bra tid, då det mestadels är svag nerförslöpning på asfalt i stort sett hela andra halvan av loppet.

Eftersom Isak sprang ett par timmar före mig idag fick jag förhandsinformation om att det var väldigt lerigt och blött i skogen (första halvan av loppet), men kände att jag ändå skulle köra med mina Hoka-skor idag pga asfaltslöpningen under den andra hälften av loppet. Detta var ett misstag, då det var väldigt halt och slirigt i skogen. Det kunde ju nästan betraktas som ett swim-run-lopp i skogen.

Tyvärr missbedömde jag tiden helt innan loppet, så det blev jäkt och stress för att hinna till start. Det blev typ 3 minuter uppvärmning innan start. Det ihop med ett ganska högt tempo efter start och alldeles för hala skor i den leriga och hala skogen, gjorde att det mesta bara blev fel.

Hade ingen ork i kroppen alls, och baksida lår började kännas av mer och mer iom att det blev hårt tempo utan någon uppvärmning.

Efter halva loppet hade jag faktiskt funderingar på att bryta. Men eftersom jag aldrig tidigare gjort en DNF (Did Not Finish), så tänkte jag att jag inte skulle göra det idag heller. Jag fick försöka ta mig i mål i alla fall.

Isak vann vår utmaning med drygt 20 sekunder. Grattis Isak. Bra jobbat idag.

Efter målgång fortsatte stressandet. Fick jogga direkt till bilen, byta om lite snabbt på parkeringen, för att hinna åka till ridskolan med Tuva.


Jag har under de senaste veckorna (efter BLU) hade ganska svårt med motivationen. Jag har inte haft något driv för de här kortare loppen jag sprungit.

Tror det beror mycket på att i och med att jag klarade BLU, så klarade jag ett av mina stora livsmål, ”Att springa min första ultra”. Dessutom har det blivit väldigt lite traillöpning för min del efter det loppet. Har sprungit de flesta passen på asfalt.

Jag kommer nu sätta mig ner och fundera ut en plan för nästa års lopp. Ska försöka hitta några riktigt långa och storslagna lopp att sikta på. Det är helt klart långa traillopp som är min sak. Jag är dock osäker på om jag kommer springa BLU igen nästa år, pga att det känns som datumet krockar lite med några andra intressanta lopp som Ultravasan och Black River Run.

Ska även försöka jobba lite på att ta mig ut på sköna löpturer i skogen. Det ger så mycket mer positiv energi än att bara springa asfalt. Det jobbiga är ju bara att det är dags för älgjakten nu på måndag. Men får försöka ha mycket skrikiga färger på mig och hålla mig till de större utmärkta lederna.


Efter att ha studerat kartor på Bergslagsleden och de lokala MTB-lederna runt Nora, tror jag mig ha hittat en riktigt fin trailrunda som nog mäter ganska exakt 8 mil (50 miles) runt Nora. Jag är så sugen på att testa springa den någon gång snart. Men måste bli bra i baksidan av låret först. Dessutom är det nog bäst att vänta tills alla jägarna lugnar ner sig lite skogarna igen. Jag har sprungit eller gått större delen av rundan tidigare, och jag tror den blir riktigt fin. Har även haft funderingar på att någon gång borde man anordna någon sorts lopp på den rundan. Tror den skulle bli ganska uppskattad.

Jag får skriva rapport om den när den är testsprungen.


Jag kommer även göra ett försök att skärpa till mig med kosten snart.

Jag har läst mycket i olika böcker om ultralöpare, att de gått mer och mer åt ett vegetariskt, eller i många fall t.o.m. veganskt håll. Jaghar inga planer på att bli vegan, men åtminstone köra till stor del vegetariskt tror jag på.

Jag skärpte till min kosthållning ordentligt i våras, vilket resulterade att jag från att ha vägt som mest 107 kg, gick ner till 87 kg. (ner 20 kg!!!). Jag har ett mål att ligga på 85 kg när jag springer långt. Efter BLU tappade jag kollen på kosten lite, och just nu äter jag alldeles för mycket skräpmat. Jag får försöka strama åt kosten lite igen. Då kanske motivationen att springa ordentligt automatiskt kommer tillbaka med.

Jag tror absolut att det är lättare att få magen att fungera bra under ett ultralopp, om man har en bra kosthållning.

Under BLU märkte jag att saker som chips, smågodis och cola (som är ganska vanliga energitillskott under många lopp) inte fungerade för min mage. Jag testade lite cola och godis när jag kom till Blankhult (ca 31 km in i loppet), och märkte genast att magen började protestera. Jag vill absolut inte råka ut för ett totalt magras under ett långt lopp. Jag fick hålla mig till att äta mina egna hembakade energibullar och att dricka Tailwind. Fyllde även på med några gels emellanåt. Just Tailwind (som innehåller viktiga salter och mineraler) är väldigt effektivt vid långa pass. Vid långa träningspass har jag nästan klarat mig helt på att enbart dricka Tailwind.

Annaloppet 2017

Idag var det dags för ett av de lite kortare loppen hemma i Nora. Annaloppet, drygt 2 varv på elljusspåret runt Norvalla. Det ska vara 5,2 km, men min klocka som jag inte litar helt fullt ut på visar 4,9 km :-S…

Foto: Hanna Fridhamre

Har inte direkt känt mig i form inför dagens lopp, så hade inga förhoppningar. Tänkte att jag tar det lugnt, och hoppas komma runt på under halvtimmen eller nåt. Är inte så förtjust i de här korta loppen, men springer ändå när det är IFK Nora som anordnar och på hemmaplan dessutom.

Som vanligt drar man iväg alldeles för fort i starten. Efter en kilometer ångrar man sig, och försöker intala sig själv att ta det lite lugnare. Men eftersom banan är hemmabanan, så vill man inte känna sig slagen, utan man försöker fortsätta pinna på så gott det går.

Fick för mig att ta en mugg med vatten vid varvningen. Behövs knappast på så kort race, men fick den geniala idén i alla fall. Lyckades hugga tag i en plastmugg med vatten i farten, och lyckades få i mig ungefär 3 droppar vatten genom näsan (!?)… Efter att ha lyckats hosta ut mig det lilla vattnet ur näsgången, insåg jag att det inte var någon bra idé, och satte fart ut på andra och tredje varvet.

När det var ett halvt varv kvar (drygt 1 km) började jag få håll i sidan (så klart). Den blev bara värre och värre. Men jag vägrade ge mig, utan försökte springa så gott det gick och massera med ena handen i sidan samtidigt.

När jag gått i mål upptäckte jag att jag hade visst lyckats sätta nytt PR för Annaloppet sedan 2 år tillbaka med 1 minut och 9 sekunder (sluttid 26:18, 5:19/km), så det får man väl vara rätt nöjd med. Utan hållet hade jag nog lyckats ännu bättre.

Tryckte i mig bananen och kexchokladen och pratade lite med lite bekanta, sedan hem och hämta barnen. Nu är det 4 dagar till Karlsängsloppet, och 6 dagar till Höstruset.

Det här med Karlsängsloppet, blir ett litet äventyr. Jag kommer ha lite press på mig att springa ganska fort, för att direkt efter målgång hinna åka vidare till Tuvas ridskola, men det tar vi då…

På det igen

Träningen efter Bergslagsleden Ultra har varit i stort sett obefintlig. Åkte på både förkylning och magsjuka efter varandra efter tävlingen. Antar att mitt immunförsvar var ganska nedsatt efter ansträngningen. Men nu känner jag mig frisk igen, så nu är det hög tid att komma igång igen.

För tillfället har jag bara några kortare lopp inplanerade (5km och 10km). Möjligen en halvmara i höst med. Skälet till att jag inte är helt söker på om jag ska springa halvmaran (Å-stadsloppet) i höst, är att jag är lite sugen på att göra ett litet personligt expriment ganska snart. Jag känner mig sugen på att köra ett riktigt långt träningspass ganska snart. Då jag ska försöka slå personligt längdrekord. Eftersom det kommer ta större delen av dagen, så är det enklast att göra under en barnfri helg. Och min nästa barnfria helg ligger bara en vecka från Å-stadsloppet. Så satsar jag på längdrekordet, så hinner jag inte återhämta mig tills loppet. Får se hur jag gör med det.

Efter BLU (Bergslagsleden Ultra) har jag jag i alla fall beslutat mig för att jag ska köra betydligt mer styrkelöpning och backträning. Jag hann inte riktigt med det före BLU, eftersom uppladdningen till loppet blev ganska kort. Men det är där jag saknar, och det kommer nog ge mig mycket inför framtida långlopp.

Jag kommer även hårdplugga boken ”Training Essentials For Ultrarunning”. En riktig bibel det för den som vill spring långt i skogen. Det finns inga färdiga program på X antal veckor i den boken som det finns i så många andra, utan den har i stället teorin bakom träningen, så att man förstår den och sedan får man hjälp med hur man ska plocka ihop ett träningssystem som passar just mig och mina mål. Ett hett tips till andra långlöpare där ute.

Training Essentials for Ultrarunning bok.

För övrigt känns det lite tomt nu när jag klarade årets målsättning (ultradistans). Ett stort mål inför 2018 är Ultravasan, 90km, men vill ha fler stora mål. Vill ha fler stora hårda mål att träna för. Får ta mig en funderare och hitta nåt kul långlopp. Vill testa mina gränser. Jag vet att jag inte kommer bli någon snabb löpare på 5km och 10km. OCR-lopp (hinderbana) är inte min grej heller. Är för trasig i kroppen för det. Vill i stället springa långt, riktigt långt. Häromdan fick jag en tanke om att någon gång innan man ger upp skulle det vara kul att testa på ett 24-timmars lopp. Runt runt på en 400-meters bana i 24 timmar. Det vore en riktig utmaning och test av pannbenet det. =)

Bergslagsleden Ultra avklarad

Nu är den här sommarens stora mål avklarat. Bergslagsleden Ultra, 47,5km, sprangs igår.

Det var in i det sista inte helt klart att jag skulle kunna ställa upp, eftersom hela familjen legat halvsjuka i förkylning tidigare i veckan. Men när det blev lördag kände jag att jag kör. Jag skulle bli så besviken om jag inte skulle komma till start. Jag har ju inte sprungit något lopp på hela sommaren. Jag har bara haft siktet inställt på det här loppet.

Det här var mitt första lopp på ultradistans. Jag visste att det inte är något lätt lopp att premiärspringa ultra på. Det är mycket klättring och väldigt teknisk löpning. Men målet var att ta mig i mål. Om jag inte kom sist så skulle det vara extra roligt.

Jag hade anlitat min bror som backup under dagen. Han hade extra vätska, mat och reservskor i bilen. Och behövde jag fylla på eller byta skor, så skulle jag ringa honom och vi skulle mötas upp nånstans efter banan.

När jag kom till Digerberget kl 8.30 på morgonen, så gjorde jag som vanligt. Jag är inte så jättesocial innan start, utan joggar helst runt lite själv och intalar mig att det kommer gå bra. Konstaterade att det fanns gott om duktiga löpare med i startfållan innan start. Försökte säga åt mig själv att inte gå ut för hårt (som jag alltid gör). Det är alldeles för lätt att man hänger på några snabbare löpare, och efter en halvmil eller så inser man att man gjort av med på tok för mycket energi i starten.

Men jag hittade 2 löpare som höll ett skönt tempo, så jag tog rygg på dom. Dock så konstaterade jag efter ca en mil att de var två väldigt erfarna löpare som hade sprungit en massa stora och långa lopp, så det kanske var dumt att hänga på dom. Men det flöt på bra, och vi höll ihop ända till ca 35-36 km, då jag tappade dom lite.

Vädret var perfekt. Lite lagom soligt och en behaglig temperatur. Och det kändes som det bara rullade på väldigt bra.

Efter vätskekontrollen i Mogetorp, blev det dock betydligt jobbigare. Etappen från Mogetorp till Blankhult är en riktig mardröm. Mycket uppför och väldigt mycket stenar och rötter. Speciellt från klättringen upp till Rusakula fram tills efter Trolldalen är galet tekniskt.

Efter Rusakula lyckades jag även gå ner mig ett vatten/gyttjehål med båda fötterna. Så det var ju nästan bara att vänta på att skoskav och blåser och sånt skulle komma sen. Men det gick rätt bra ändå med fötterna.

När jag kommit fram till Blankhult (ca 31km) gjorde jag misstaget att inta lite Cola och en chokladboll vid vätskekontrollen. Det märktes direkt att det inte passade mig för dagen, och magen började göra sig påminnd, men fick ordning på den efter en bit med.

Strax efter Blankhult började jag få lite småkramp i höger lårmuskel med, så jag fick sakta ner lite.

När vi kom upp till Ånnaboda (ca 41 km) kändes det väl lite si så där att se de andra gå i mål, samtidigt som man själv fick ge sig ut på den sista rundan. Men jag var så lycklig inombords att jag skulle klara av det, så det var rätt skönt att lämna målområdet och bege sig ut på de sista 7 kilometrarna. Det var en ganska jobbig runda med ganska mycket backar och en hel del stenar och rötter. Dessutom visste man ju att man hade den beryktade slalombacken framför sig.

Alldeles innan jag kom fram till slalombacken, hände det som inte fick hända. Jag missade en kurva och sprang fel. Det tog ett tag innan jag började inse att det var nåt som inte stämde. Jag var ju fortfarande på Bergslagsleden, men de rödvita banden fanns inte längre och det såg inte ut som att det varit så många som sprungit där före mig.

Efter ett tag insåg jag att det var fel, och det var bara att vända om. Det tog lite av knäcken på mig. Nu kändes det genast betydligt jobbare. Dessutom började det regna nu.

När jag kom fram till Storstenshöjdens slalombacke, såg jag inte längre till några andra löpare, så det fanns ingen att ta följe med uppför backen. Den backen känns så kort när man åker skidor på vintern, men idag var den allt annat än kort. Dessutom regnade det mer och mer. Det var väldigt skönt när jag kom upp på toppen och såg skylten att det vara 2,2 km kvar till mål.

När jag kom fram till upploppet fram till mål, kom det några tårar. Jag hade klarat det! Snacka om en skön revanch på läkarna som sa till mig att jag inte skulle kunna gå nåt mer på mitt trasiga ben för en massa år sedan.

Bror min stod och hejade och vinkade vid mållinjen.

Ett av mina stora mål i livet var avklarat. Nu är jag officiellt en ultralöpare. Nu kommer jag ta det väldigt lugnt några dagar, sen är det bara att träna vidare och satsa mot nästa mål. =)

 

Dagen D minus 5

5 dagar kvar till min ultradebut.

Träningen har flytit på bra och jag har känt mig i form… fram tills förra veckan. Det började med att alla barnen blev riktigt förkylda efter skolstarten. Sånt som hör till föräldralivet. Skolstart är lika med en massa baciller och sånt. I mitten av förra veckan började jag känna mig lite matt och så, men försökte att inta mycket frukt, bär och annat nyttigt. Höll mig på så pass långt avstånd från mina barn som det är möjligt när man är ensamförälder, dvs inte alls…

Träningen senaste veckan blev väl inte riktigt vad jag hade planerat, men slog ändå nytt personligt rekord på 5km, så helt ur form kunde jag ju inte ha blivit.

Igår började min hals att svullna och jag började snora. Fan! Har inte tid med förkylning nu. Nåväl, Jag halsar Kan Jang, dricker Ingefärs-Te och ska göra ett besök på apoteket idag för att köpa halva förkylningshyllan. Nu ska de onda bacillerna bekämpas till varje pris.

Senare idag ska jag även hämta ut nummerlappen och tidtagningsgrejen. Får hoppas att de innehar nån inbyggd kraft som ger min kropp lite extra styrka.

Annars så har jag börjat att maniskt skriva min utrustningslista, så att jag inte glömmer nåt viktigt på söndag.

Enligt Yr.no, så ska det ju inte bli regn i alla fall.

Varför jag springer… långt

Nu är det tre veckor (minus 1 dag) till min premiärultra. Nervositeten börjar komma krypandes, och man går och fixar lite nervöst med utrustningen nästan varje dag. Men träningen flyter på. Jag har ett ordentligt långpass kvar innan det är dags att börja trappa ner på träningen innan tävlingen. Jag tror jag kommer springa första tredjedelen av tävlingsbanan fram och tillbaka under kommande helg. Jag har även fixat med en support under tävlingen, som kommer skjutsa (hem efteråt) och fixa om jag behöver backup eller skobyten eller så under loppet.

De senaste dagarna har jag funderat en hel del på varför jag springer (långt). Har kommit fram till att det nog finns tre skäl till det.

Ett av skälen är ju att jag har så otroligt mycket fin skogslöpning alldeles utanför husknuten. Bergslagsleden går förbi ca 2 km utanför huset. Dessutom har vi ett väldigt väl utvecklat område med MTB-leder i skogarna runt Nora. Väldigt fina leder i varierande längd och svårighet. Alla lederna är väl utmärkta med skyltar, och det finns bra kartor att köpa på ICA. Kombinerar man MTB-lederna med olika delar av Bergslagsleden får man i stort sett ett oändligt nät av fina stigar att springa trail på.

Det andra skälet till att jag gillar att springa (långt) är att jag är glad över att jag kan springa. I min ungdom skadade jag mitt ben allvarligt (klätterolycka). Jag låg inlagd med trasigt ben på USÖ i Örebro i 3 veckor. Läkarna sa till mig att antingen får jag nog amputera benet under knät, eller så kommer du få ha kvar ett ben du nog inte kommer kunna gå på. Efter det har jag varit smått manisk en tid på att klara av allt jag klarade av innan olyckan, fast bättre. Jag hade som exempel fortfarande öppet sår på benet och bandage när jag började klättra igen. De flesta sporterna jag höll på med innan satsade jag på igen. Nu har jag slutat (av olika skäl) med det mesta jag höll på med då, men löpningen har funnits kvar.

Jag hade som mål att klara springa ett halvmarathon. Jag sprang Åstadsloppet i Örebro ett par gånger. Jag har fortfarande kvar den tävlingen lite som min favvo-tävling. Men när jag klarat halvmaran började jag självklart snegla på det här med maraton. Ungefär samtidigt började jag tröttna på att springa på asfalt, och fick upp ögonen för olika löpares kanaler på Youtube. Speciellt en löpare som kallas för The Ginger Runner. Jag insåg att det fanns något stort bortom maraton. Jag tänkte det att klarar man att springa ett maraton, då borde man ju även klara att springa lite till och därmed klara ett ultramaraton. Sedan dess har jag i stort sett bara velat springa ultralångt och i skogen. Tävlingarna på 5-10 km som går på asfalt, har jag faktiskt inget sug efter alls just nu.

Det tredje skälet till att jag gillar att springa (långt) är väl kanske inte lika roligt, men bra för mig. Efter att min fru Linda gick bort för 3 år sedan har jag inneslutit mig i nån sorts bubbla. Tror jag gjorde det för att orka med att finnas här så mycket som möjligt för mina barn. Jag sköt bort min egen sorg, och den liksom fastnade där inom mig.

Jag har upptäckt att när jag springer (långt) och kör slut på mig själv, då liksom öppnar jag upp mig och mycket innestängda känslor kommer ut. Jag har liksom hittat en sorts terapi som fungerar för mig. Ibland när jag springer som längst, kan jag nästan bryta ihop där ute i skogen. All sorg kommer ut på ett skönt sätt samtidigt som man känner sig så fri och lycklig av att springa själv där ute i skogen. Svårt att förklara, men långlöpningen fungerar verkligen som en sorts terapi.

Ultra på gång

Oj, vad tiden går fort. Redan nästan 2 veckor sedan jag skrev nåt senast.

Träningen går bra. Hann med ett långpass på 23 km förra helgen. Sprang en av de fina MTB-lederna vi har här utanför Nora. Helt otroligt vad man är bortskämd med fin traillöpning inpå husknuten här. Ett väl utvecklat nät av MTB-leder i olika längd och svårighet, och dessutom går Bergslagsleden förbi ca 2 km hemifrån.

Denna veckan blev det ett antal distanspass under veckan, och så avslutar jag veckan med att springa mellan 10 och 15 km både lördag (Idag) och söndag ( i morgon).

Målet är att öka på den sammanlagda längden över veckan nästa vecka en del.

Jag har även hunnit med att anmäla mig till Bergslagsleden Ultra i början av September. Det blir tävlingsdebuten för ultralopp för min del. 47,5 km på Bergslagsleden. Känns lite lagom skrämmande, men ändå kul.